Är så fruktansvärt trött på att känna att jag hänger i luften. Trött på att inte ha det stabilt. Vi bor för tillfället i en liten etta, älsklingen och jag, och vissheten om att det bara är tillfälligt gör allting så jobbigt. Inte så att vi går varandra på nerverna, inte ens i närheten, men storleken på lägenheten gör så man känner sig instängd. Visst vi flyttar till vår nya fina trea inne i stan om tre veckor men det här tillsammans med en del annat negativt börjar vara påfrestande. Vet inte hur många gånger jag har flyttat de senaste två åren och är så trött på det. Så nu är jag överlycklig för att jag äntligen ska få min "fasthet" och min grund. Något jag kan kalla mitt hem. Bara att det är så jobbigt nu när vi inte riktigt är där, när vi hänger i luften typ och väntar.

Mina ben har inte varit okey enda sen förra sommaren som flera av er säkert vet. Har lagt massor av energi,tid och pengar på att lösa detta. Vanliga läkare har tittat på mig. Ortopeder också. Skulle fått remiss till sjukgymnast men idioterna har som vanligt glömt att skicka iväg detta (hänt mig tidigare också). Ska säga att benen är mycket bättre än för 5 månader sedan men ändå inte helt okey och jag känner nu att det har stannat här och blir inte bättre. Att sluta träna är helt uteslutet. Jag springer en gång i veckan, ibland en gång varannan vecka och utöver det tränar jag ben (lår & rumpa) tungt på gymmet en gång i veckan. Vaderna, som är problemet, gör sig ändå påminda nästan varje dag och jag är så trött på det. Min motivation till att komma i form har försvunnit nästan helt och jag är inte alls lika sugen på att träna som jag brukade vara. Trodde att det skulle bli bättre, lite hela tiden, men nu står jag still. Vad ska man göra? Det är så sjukt deprimerande och drar ner mig jättemycket.

Har världens största I-landsproblem och är egentligen ingenting om man kollar på vad som händer i världen. Vill inte att någon ska tro och tycka att jag är en bortskämd snorunge. Men de här två grejerna jag skriver om är två stora delar i mitt liv som har påverkat mig länge. Känner inte att jag är mig själv riktigt just nu. Vet bara att jag behöver lösa allt för att det ska bli bra igen.

Så fram med de positiva tankarna Ivona så kommer det bli bättre! Är det något jag har lärt mig utav att ensam flytta till Stockholm, flytta runt massa gånger, byta jobb hit och dit, bli backstabbad av "vänner", så är det att livet är en enda stor kamp. Ger man upp kan man lika gärna dö.