Les catacombes
Tänk dig att du går ner i en källare i ett stenhus som helt plötsligt börjar leda dig ner för en brant, trång trappa. Du går, går och går... Det känns som att det lilla utrymmet som finns bara blir mindre. Trappstegen tar aldrig slut. Paniken kryper på. När är man framme? Och till vad är det man ska? Slutligen efter en evighet hamnar man i en svagt upplyst gång. Det är bara att börja gå och se var man hamnar. Taket är lågt för det mesta. Så lågt att du nästan måste böja dig lite för att inte slå i huvudet. Bakom nästa hörn kan det vara jättehögt. Men plötsligt börjar gången slutta brant nedåt och tanken på att du bara går länge och längre ner i jorden lämnar dig inte. Paniken stiger. Igen.
Marken du går på blir abrupt jämn och du behöver inte anstränga dig lika mycket för att inte halka på det hala stengolvet. Gången börjar leda in till olika små rum. På väggarna hänger fotografier på några av dessa flera hundra år gamla gravplatser. Bilder som gör en illamående.
Efter en lång marsch kommer du till ett valv och utan att veta kan man känna att det är något speciellt där inne. Någon man aldrig någonsin trodde fanns. Något som är lika verkligt som jag och du.
Flera tusen och ännu fler skelett ligger upptravade på varandra. Skallarna och lårbenen är dekorativt uppställda och bildar som linjer. Var du än vänder dig i mörkret så möts du av gamla människoskallar. Det dröjer länge innan gången med skeletten tar slut. Här och var droppar vatten från det låga taket och något man kan kalla gravstenar hänger på väggarna lite här och var.
Det var en overklig känsla att befinna sig där nere. När man tänkte efter och verkligen fattade att där låg flera tusen människoskelett som var flera hundra år gamla blev det nästan överväldigande. En stor känsla. Har inget annat bättre ord för att beskriva det. Där ligger liv och historia. Historia som alla borde ta del av för jag tror inte någon lämnar dessa katakomber oberörd. Du går därifrån med huvudet fullt av tankar.
Kommentarer
Trackback
